En gång när jag var relativt nybliven mamma hade jag en sömnlös natt. Inte av de vanliga anledningarna när man har en nyfödd bebis, utan jag låg och tänkte just på orden ”Att växa i tro”.
Jag tittade på min bebis och tänkte på hur han växte. Kläder han hade haft förra veckan var för trånga nu. Han ökade i storlek nästan synligt för mina ögon.
Men så slog det mig att växt handlar inte bara om att öka i storlek; det vore ganska fånigt om man förväntade sig att en bebis som växer bara skulle öka i storlek. Då skulle det bli en ganska konstig vuxen i slutändan. Stort tungt huvud och taniga, kraftlösa, små ben. Växten hos en bebis handlar lika mycket om förändring som att öka i storlek.
Proportionerna i kroppen blir annorlunda; armar och ben blir längre, kroppen växer i kapp huvudet. Bebisen lär sig fästa blicken, svara på ett leende, gripa föremål. Och så småningom sitta, krypa, gå och skriva. Ett barn som växer förändras.
Att växa i tro kanske inte bara om att få MER tro. En STÖRRE tro eller ens en STARKARE tro.
Att växa i tro handlar om att tron kommer förändras. Få andra proportioner. Tron kommer ta lära sig nya små egenskaper: att fästa blicken. Att greppa saker vi inte greppat förut. Att gensvara på guds kärleksfulla leende.
Ibland ser vi tillbaka på den första tiden vi hade som kristna med ett nostalgiskt skimmer; jag gör det! Tron kändes enklare, mer färgstark, jag var nyförälskad, Gud kändes så lättbegriplig. Ibland har jag längtat tillbaka dit, och ibland har jag frestats att tro att det är nåt fel på min tro nu eftersom den känns annorlunda nu.
Men då tänker jag på bilden av en två meter lång jättebebis; en grotesk förvrängd bild av vad en vuxen är. Det är inte meningen att den tro vi först fann ska förbli som den är och bara öka i storlek.
En växande tro förändras. Du kommer inte läsa bibeln likadant om tio år som du gör idag. Ditt böneliv kommer förändras. Det du tyckte var stort och viktigt eller litet och obetydligt från början; det har antagligen ändrat proportioner nu efter några år.
Det här helt okej, och precis som det ska.
Jag ska läsa texten från Hosea talar Gud om sin obesvarade kärlek till sina barn, Israels folk, och också oss;
När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son.
Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig.
De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.
Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep.
Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta. Hosea 11:1-4
Ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig; jag tror vi är många som kan leva oss in i Guds känsla; vi har försökt prata med ett barn som inte lyssnar. Som tittar bort när vi säger deras namn.
Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep.
Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.
Vi tror på en ömsint Gud som trofast älskar oss. Som trots att vi söker oss bort, väljer att lägga fokus på annat, snubblar, gör misstag – vill lyfta oss till kinden som en förälder lägger sitt lilla barn till kinden.
Kyrkoårets tema är att Växa i tro. Och hur gör man det? Hur växer man i tro?
När jag låg där sömnlös en natt för fyra år sedan insåg jag att det, i motsats vad jag själv tidigare tänkt, växten är nåt naturligt. Det är ingenting jag själv måste kämpa fram, anstränga mig till. Bebisar är programmerade att växa, frön och växter likaså.
Växten sker av sig själv när förutsättningarna finns.
Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda.
I veckan snöade jagn in på en bok och en TV-serie. År 2005 gjorde det brittiska tevebolaget BBC en väldigt annorlunda variant av reality-TV. Ni vet Robinson, Big brother och de här: när man får följa vanliga människor som göra ovanliga saker. BBC lät fem vanliga män flytta in i ett benediktiskt kloster under 40 dagar. Serien heter Klostret eller The Monastery och finns på youtube. Några av dem har en kristen tro, några av dem har det inte. Ingen av dem har någon vana av bo och leva i ett kloster.
I fyrtio dagar fick de bo, leva, arbeta, be och äta tillsammans med klostrets 22 munkar.
De fick hoppa i på djupt vatten och skaffa sig en helt ny uppsättning vanor. De firade gudstjänst 6 gånger per dag, stora delar av dagen ägnades åt tystnad. Efter en vecka utmanades de att lämna in sina CD-spelare, skönlitterära böcker och mobiltelefoner.
De gick i enskild andlig vägledning hos en klosterbroder som de själva hade valt, de studerade bibeln och grunderna i den kristna tron.
Och det man såg var otroligt vackert.
Reality-TV är inte så ofta vackert. Men här ser man fem upptagna och ganska självupptagna män kom rakt från sina liv in i en andlig resa. Man får se klosterbröderna möta de här männens ibland banala resonemang med stor öppenhet och livsvisdom.
Och man får följa hur männen växer; i självkänsla och i ödmjukhet. I kärlek till sig själva och andra. De utmanas i att lära sig be om förlåtelse och förlåta. De lär sig leva tillsammans. De får nya sätt att kommunicera. De har gudsupplevelser, utan att riktigt kunna sätta ord på vad det är de upplevt.
Att växa tro handlar här inte egentligen om att växa i övertygelse eller växa i kunskap.
Jag tänker tillbaka på texten från Hosea. ”Ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig…” Att söka vanor som hjälper oss att växa i tro, handlar mycket om att vända sig mot Gud. Inte bara vara upptagen med sitt eget och fortsätta gå på i våra liv åt det håll vi tycks vara bäst. Utan att medveten skaffa vanor som vänder uppmärksamheten mot Gud.
Att söka stillheten, sitt i tystnad en minut , fem minuter, en timme. Utmana sig själv att lägga bort telefonen, talboken, podcasten. Att gå i andlig vägledning, Åka på retreat; det är ju en variant av det männen i serien gör; ett avsätta ett par dagar för tystnad och gudstjänst. Hitta en liten grupp där ni kan dela livet och tron med varandra. Hitta vanor som kickar igång den naturliga växten som redan ligger inbäddad i tron.
Och hur märker man att tron växer? Kyrkoåret är på den här dagen ganska tydlig: alla texterna handlar mer om kärlek än de gör om tron: Att växa i tro handlar om att älska och att älskas: Gud har älskat oss och därför ska vi älska varandra. Gud är kärlek och om vi förblir i kärleken så förblir Gud i oss.
Vi har fått ta emot Guds kärlek, och vi har fått förtroendet att dela den med andra.